Hästar genom åren
Naturligtvis har det passerat en hel del hästar genom åren, och vissa har stannat kvar längre i hjärtat än andra. Tänkte ge er en kort presentation av några;
Pavin
Pavin var en d-ponny, korsning mellan nordsvensk/russ f. 81. En otroligt go liten ponny som lärde mig väldigt mycket. Han var väldigt snäll, men samtidigt otroligt envis och ville helst bestämma allting själv :) Kunde ställa sig o hoppa på bakbenen lite om han inte fick som han ville, men gav sig oftast när han insåg att han inte kom nån vart. Startade några av mina första klubbtävlingar i hoppning på honom, tror till och med vi vann några gånger! Tyvärr gick han bort i maj 2004 av akut sandkolik :(
Tillii
Tillii var en fjording (alltså längst till vänster, haha enda bilden jag hittade..) kommer dock inte ihåg när hon var född, men gissar på nångång tidigt 90-tal? Tillii var raka motsatsen till Pavin - stark som tusan och pigg som jag vet inte vad! Min förutfattade mening om sega, envisa fjordingar ändrades radikalt efter att ha lärt känna denna fröken ;) åh gud va mycket minnen jag har med henne.. På den tiden delades vi alltid upp i två grupper när det skulle galopperas i ridgruppen. Jag och Tillii fick alltid vara ensamma sist för hon galopperade 100ggr snabbare än alla andra så det enda jag fick göra annars va att ligga på volter med henne och försöka att inte rida upp i arslet på nån annan :) Hoppade som en drottning gjorde hon, när man lärt sig rida henne så hon inte bara rusade. Fantastisk ponny på alla sätt.. Fick tyvärr avlivas pga korsförlamning för några år sedan
Bamse
Bamse, min älskade, älskade Bamse. Varmblodsvalack född 29/5-00 e. Giant Force. Den här hästen skulle jag kunna skriva en bok om... Blir svårt att hålla sig kort. Sagan började med att jag fick börja hjälpa pappas kompis i hans stall där han hade ett gäng travhästar. Redan första dagen skulle jag få rida "Bamse", som visade sig vara en då 3-årig stor valack, därav hans smeknamn. Ridturen gick bra, han bockade och brallade med mig men inget mer med det. När jag kom tillbaka fick jag dock veta att det var första gången någon ridit ut på honom... Stolt som en tupp blev jag! Det var sommar då, jag hade sommarlov och var där varenda dag och red och pysslade med honom. Han var min ögonsten och jag älskade honom så högt, det var ju första hästen jag fick ha som min "egna". Minns alla turer med honom, till stranden, i skogen, promenader, allt - som om det var igår. Vi red till min sommarstuga och hälsade på, mamma matade honom med massvis av äpplen. Tyvärr kom den dagen då jag och pappas kompis inte längre var helt överens om saker och ting, och jag åkte inte tillbaka till stallet. Smärtan och saknaden efter Bamse var dock enorm, tänkte på honom varje dag och hade en av hans gamla skor i min bokhylla hemma. I den hade jag flätat en fläta av hans man, bara för att ha lite av honom nära mig.
Åren gick och jag glömde aldrig mitt hjärta. En dag ringde plötsligt pappas kompis med beskedet att Bamses travkarriär skulle läggas på hyllan, och jag kunde få honom om jag ville. Mitt hjärta slog frivolter och lyckan visste inga gränser. Började kolla efter stallplats och utrustning och gud vet allt med det samma... Dock slog bomben ner som en blixt från klar himmel - han gick inte igenom besiktningen. Det jag fick höra var att hans ben tagit alldeles för mycket stryk av travet, och att jag kunde satsa på att behandla honom och låta tiden avgöra om han nånsin skulle bli ridbar. Vilket jag inte ansåg vara rättvist mot honom då han var en livsglad häst som inte hade mått bra av att bara dra benen efter sig i en hage. Därför fick han galoppera vidare, och jag hoppas så hårt att han slipper smärtan nu... Jag älskar dig fortfarande Bääms, mer än någon annan pålle jag stött på hittills. Du är alltid min nr 1!
Resten får ni läsa om en annan dag, nu väntar Idol! god natt!
Pavin
Pavin var en d-ponny, korsning mellan nordsvensk/russ f. 81. En otroligt go liten ponny som lärde mig väldigt mycket. Han var väldigt snäll, men samtidigt otroligt envis och ville helst bestämma allting själv :) Kunde ställa sig o hoppa på bakbenen lite om han inte fick som han ville, men gav sig oftast när han insåg att han inte kom nån vart. Startade några av mina första klubbtävlingar i hoppning på honom, tror till och med vi vann några gånger! Tyvärr gick han bort i maj 2004 av akut sandkolik :(
Tillii
Tillii var en fjording (alltså längst till vänster, haha enda bilden jag hittade..) kommer dock inte ihåg när hon var född, men gissar på nångång tidigt 90-tal? Tillii var raka motsatsen till Pavin - stark som tusan och pigg som jag vet inte vad! Min förutfattade mening om sega, envisa fjordingar ändrades radikalt efter att ha lärt känna denna fröken ;) åh gud va mycket minnen jag har med henne.. På den tiden delades vi alltid upp i två grupper när det skulle galopperas i ridgruppen. Jag och Tillii fick alltid vara ensamma sist för hon galopperade 100ggr snabbare än alla andra så det enda jag fick göra annars va att ligga på volter med henne och försöka att inte rida upp i arslet på nån annan :) Hoppade som en drottning gjorde hon, när man lärt sig rida henne så hon inte bara rusade. Fantastisk ponny på alla sätt.. Fick tyvärr avlivas pga korsförlamning för några år sedan
Bamse
Bamse, min älskade, älskade Bamse. Varmblodsvalack född 29/5-00 e. Giant Force. Den här hästen skulle jag kunna skriva en bok om... Blir svårt att hålla sig kort. Sagan började med att jag fick börja hjälpa pappas kompis i hans stall där han hade ett gäng travhästar. Redan första dagen skulle jag få rida "Bamse", som visade sig vara en då 3-årig stor valack, därav hans smeknamn. Ridturen gick bra, han bockade och brallade med mig men inget mer med det. När jag kom tillbaka fick jag dock veta att det var första gången någon ridit ut på honom... Stolt som en tupp blev jag! Det var sommar då, jag hade sommarlov och var där varenda dag och red och pysslade med honom. Han var min ögonsten och jag älskade honom så högt, det var ju första hästen jag fick ha som min "egna". Minns alla turer med honom, till stranden, i skogen, promenader, allt - som om det var igår. Vi red till min sommarstuga och hälsade på, mamma matade honom med massvis av äpplen. Tyvärr kom den dagen då jag och pappas kompis inte längre var helt överens om saker och ting, och jag åkte inte tillbaka till stallet. Smärtan och saknaden efter Bamse var dock enorm, tänkte på honom varje dag och hade en av hans gamla skor i min bokhylla hemma. I den hade jag flätat en fläta av hans man, bara för att ha lite av honom nära mig.
Åren gick och jag glömde aldrig mitt hjärta. En dag ringde plötsligt pappas kompis med beskedet att Bamses travkarriär skulle läggas på hyllan, och jag kunde få honom om jag ville. Mitt hjärta slog frivolter och lyckan visste inga gränser. Började kolla efter stallplats och utrustning och gud vet allt med det samma... Dock slog bomben ner som en blixt från klar himmel - han gick inte igenom besiktningen. Det jag fick höra var att hans ben tagit alldeles för mycket stryk av travet, och att jag kunde satsa på att behandla honom och låta tiden avgöra om han nånsin skulle bli ridbar. Vilket jag inte ansåg vara rättvist mot honom då han var en livsglad häst som inte hade mått bra av att bara dra benen efter sig i en hage. Därför fick han galoppera vidare, och jag hoppas så hårt att han slipper smärtan nu... Jag älskar dig fortfarande Bääms, mer än någon annan pålle jag stött på hittills. Du är alltid min nr 1!
Resten får ni läsa om en annan dag, nu väntar Idol! god natt!
Kommentarer
Trackback
